En av mina favoritförfattare: Heinrich Heine
Den mest älskade poeten, Heinrich Heine, är också den som älskade mest! Så blir han en Robert Burns eller en Erik Johan Stagnelius jämlike i världslitteraturen. Vad är det som gör hans poesi så stor? Det lätta handlaget, känsligheten, ironin, den obetalbara glimten i ögat som bara en älskande och hängiven man har, som ändå måste skyla sina innersta känslor bakom en fasad av lättsamhet? Pendlingen mellan världsmannens glättighet och den ömsinte älskarens sårbarhet. Jag vet inte. Kanske är detta vad jag tagit till mig och känt starkast: gråten i mötet med den andra själen, den evigt onåbara, ständigt ombytliga älskande. Ibland är dikterna – som fyra utsträcka armar – alltid dessa fyrradingar - sammanslingrade i lågande kärlek, ibland är de sorgsna, ständigt svingande sig från ytterlighet till ytterlighet, och viloläget är bara en ironisk iakttagelse av själva spelet däremellan. Kanske är det innerst inne sammanblandningen av liv och dikt som jag älskar. – Nej, några böcker eller urval av Heines dikter går i dag inte att köpa på svenska. Jag minns honom från tidigare läsning, det djupa intrycket jag fick av hur han levde i madrassgraven, förlamningen, blicken, den försonande känslomässiga intelligensen som lyser rätt genom smärtan. Finns det en sådan försoning, vem orkar med? Också min pappa låg (halvsidigt) förlamad som Heine gjorde under de sista åren av sitt liv, när den stora kärlekspoeten blev den grymma klarhetens iakttagare, trots plågorna alltid med en stilla innerlig humor. Den romantiska ironins återvändande på dödsbädden var betydligt mer än en stoiskt-spartansk gest; jag kan nästan ta gift på det. Glöm den mondäna fasad han ibland upprätthöll, se alltid därinnanför, se allting mellan fingrarna.
"Musiken börjar där orden upphör."
Ett litet urval av Heines dikter på svenska kommer i nästa nummer av Aurora.
Andreas